Kristina Lugn Dikter

Välkommen till en värld fylld av Kristina Lugns poesi, där varje dikt är en inbjudan till eftertanke, skratt och ibland en liten tår. Här hittar du allt från hennes bästa dikter, som fångar det mänskliga tillståndet med en unik röst, till djupdykningar i känslor som kärlek, sorg och det alltid lite komplicerade mänskliga samspelet.

Kristina Lugn, känd för sin skarpa tunga och sitt öga för livets absurditeter, bjuder in oss att utforska teman som bröllop och döden med en omisskännlig blandning av allvar och humor. Hennes ord skildrar livets skiftningar från de högsta höjderna, ”ganska nära himlen”, till de mer jordnära stunderna av farväl och vardagliga kämpar.

Här kan du bläddra, läsa, och låta dig beröras av dikter som rör vid både hjärta och själ. Och oroa dig inte om du stöter på en vers som du bara måste spara eller dela — med ett enkelt klick på knappen under varje dikt kan du kopiera den direkt till ditt klippbord. Så enkelt är det att ta med sig en bit av Kristina Lugns värld ut i din egen.

Category Navigation
Kristina Lugns Bästa Dikter Hej Då Ha Det Så Bra Dikter Kristina Lugn Kristina Lugn Dikt Bröllop Kristina Lugn Dikt Döden Kristina Lugn Dikt Till Ett Barn Kristina Lugn Dikter Ganska Nära Himlen Kristina Lugn Dikter Kärlek
Poem Display
I mitt kök sitter ensamheten vid bordet, bjuder på te utan att fråga, och jag lyssnar till tystnadens larm, en symfoni så välkänd, så öronbedövande klar.
Kvällen lägger sig som ett mjukt täcke över staden, och jag undrar om månen någonsin känner sig ensam. Om den ser oss här nere och tänker, ”Vilket märkligt sätt att lysa på.”
Det är något djupt tröstfullt med gamla bibliotek, där böckerna viskar ”du är inte ensam” till varje själ som vågar sig in för att hitta svar mellan slitna pärmarna.
Vi talar om kärlek som om den vore en enkel saga, men ibland är den mer som en komplicerad forskningsrapport, och jag är rädd att jag inte har alla fotnoter.
Jag har en vän som säger att hoppet är farligt, men jag tror det är mer som en paraply i regnet, kanske inte alltid tillräckligt, men ändå något att hålla i handen när världen droppar ner.
Ibland när jag inte kan sova, räknar jag mina bekymmer istället för får, och jag undrar om de någonsin tar slut, eller om de också hoppar över ett staket någonstans, utan mig.
På tåget sitter en kvinna mitt emot mig, läser en bok jag en gång älskade, och jag vill säga något, starta en konversation, men jag är rädd att störa henne, som om jag skulle vända bladet för hårt.
När jag var liten trodde jag att vuxna hade alla svar, nu när jag är en av dem, förstår jag att vi bara är barn med längre ben, fortfarande rädda för mörkret, fast på olika sätt.
Jag köpte nya skor för att kunna gå vidare, men de skaver fortfarande, och jag inser att det kanske inte är skorna, utan vägarna jag valt som behöver bytas ut.
Alla säger att man ska leva som om varje dag vore den sista, men om det vore så, skulle jag verkligen spendera den med att städa och betala räkningar? Kanske är det bättre att bara leva som om imorgon också spelar roll.

Kristina Lugns Bästa Dikter

Jag såg en fågel idag, den flög så högt, Och jag tänkte på frihet, hur fjäderlätt den måste vara. Men sedan tänkte jag på dig och insåg, Att riktig frihet är att ha någon som förstår en, även när man flyger lågt.
På natten är alla tankar djupare, mörkret gör oss modiga, Vi vågar fråga de frågor som solen bleker bort. Vad är meningen, frågar jag, och natten svarar: Att leva, älska, och ibland, låta tårarna komma när ingen ser.
Det finns ett café där jag sitter ensam, Tittar på människor som lever sina liv. Jag skriver dikter på servetter, om kärlek mest, Och undrar varför kaffe aldrig smakar lika gott hemma.
När jag var ung trodde jag att äldre var klokare, Nu är jag äldre och bara tröttare. Visdomen kom aldrig, den måste ha tagit fel adress, Kanske bor den hos dig? Skicka gärna över lite.
Ibland känns livet som en oändlig korridor, Dörrar till höger och vänster, alla stängda. Och jag går där med min nyckelknippa, testar varje lås, Men den rätta nyckeln, den verkar alltid ligga i en annan ficka.
Regnet faller, och varje dropp är som en fråga från himlen, ”Vad gör du med ditt liv?” och jag svarar, ”Jag försöker undvika pölar, precis som alla andra.” Men ibland, ibland hoppar jag i med båda fötterna.
Jag har en vän som alltid säger att allt blir bättre, Men hon har aldrig försökt mina matlagningskonster. Om livet är som mat, då är mitt lite för salt, Men kanske är det bara för att dölja alla tårar jag hällt i.
På morgonen när solen kysser mitt ansikte, tänker jag, Kanske är det så här kärlek ska kännas, varm och ljus. Men sedan bränner jag tungan på för het kaffe, Och inser att även solen har sina skuggsidor.
Jag köpte nya skor, de var vackra, men hårda, Och jag lärde mig snabbt att skönhet ofta är obekväm. Kanske är det därför gamla vänner känns så bra, De känns inte bara på fötterna, utan också i hjärtat.
Varje gång jag ser stjärnorna, undrar jag, Om det finns någon där ute som också tittar upp. Och jag hoppas att de, precis som jag, Också inser att universum är större än våra hjärtan, men inte våra drömmar.

Hej Då Ha Det Så Bra Dikter Kristina Lugn

Hej då, säger du, och världen stannar lite grann, Som om varje ord väger tyngre än luften omkring oss. Ha det så bra, men under ytan undrar jag, Kommer något någonsin bli bra igen?
Vi vinkar avsked, och dina ord ekar i tomrummet, Ett eko som studsar mellan gamla minnen och framtida drömmar. Hej då, ha det så bra, som om allting är enkelt, Som om livet är något man bara kan vika och lägga undan.
Ditt hej då klipper banden, ord snabba som saxar, Varje stavelse en slinga av tråd som faller till marken. Ha det så bra, säger du, och jag försöker, Men dina ord ligger kvar som höstlöv jag inte vill sopa bort.
Avsked är konstiga, de klär sig i vardagliga ord, Och låtsas vara lättare än luften vi andas. Hej då, ha det så bra, orden som stänger en dörr, Men öppnar en annan, någonstans i mitt bröst.
Hej då är inte bara ett ord, det är en historia, En berättelse som avslutas, men inte riktigt tar slut. Ha det så bra, och jag nickar, men inuti, Rullar en stilla film av alla våra ögonblick.
Du säger hej då som om du delar ut gåvor, Och varje ha det så bra är inslaget i silverpapper. Men när jag öppnar dem hemma, ensam, Hittar jag inget inuti – bara ekot av ett tomrum.
Hej då, ha det så bra, som om vi är gäster i varandras liv, Som om vi inte byggt ett hem av skratt och tårar. Nu står vi här, på var sin sida av en osynlig gräns, Och jag försöker minnas hur man andas.
Ha det så bra, säger du, och jag undrar, Hur man har det bra när ens värld just har krympt. Hej då, och i tystnaden som följer, Är dina fotsteg de tyngsta jag någonsin hört.
Dina hej då är små stenar i min ficka, Jag samlar på dem, och de väger ner mig. Ha det så bra, men hur kan jag, När varje hej då gör livet lite tyngre?
Sista gången du sa hej då, visste vi inte att det var den sista, Orden kändes lätta, nästan glada. Ha det så bra, en fras fylld med hopp, Men nu ekar den i mitt tomma hus, en påminnelse om vad som en gång var.

Kristina Lugn Dikt Bröllop

Bröllopsdag, och himlen är lika klar som våra löften, som vi byter med skälvande röster. Ett löfte lika tungt som det är ljust, en förbindelse smidd i kärlekens osäkra men hoppfulla ljus.
Idag gifter vi oss, och allt är precis som det ska, bortsett från mina tvivel som vandrar runt i kyrkan som blyga gäster som inte riktigt vet var de ska sitta. Älskling, även mina tvivel älskar dig, på sitt eget konstiga sätt.
Vi står vid altaret, och jag tänker, att äktenskap är mer än bara vackra ord och klänningar, det är en daglig dans av två själar som försöker inte trampa på varandra, och älskling, jag är så redo att dansa fumligt med dig.
Din hand i min, och vi säger ja, med hjärtan tunga av allt som inte kan sägas i tal. Bröllop är drömmar vi klär i verkligheten, och jag drömmer mig bort, mitt i vårt ja.
Idag lovar vi varandra evigheten, men älskade, låt oss börja med idag. För evigheten är lång och ibland skrämmande, men idag är vacker, och idag är allt vi vet.
Bröllopets larm dämpas när du ser på mig, och plötsligt är vi ensamma i en värld full av folk. Ditt leende är mitt ankare, din blick min guide, och jag är hemma, var du än är.
Kärleken är inte alltid storslagen, ibland är den tyst, som de blickar vi utbyter över ett rum fullt av människor, där ingen annan än vi förstår att hela vårt liv just har förändrats, i en tyst konversation av ögonen.
Bröllopsbuketter och band, och löften som ekar i kyrkans gamla väggar, vi bygger en framtid på de ord vi säger idag, och jag bygger min värld i dina armar, redo att riva och bygga om, så länge det är med dig.
I detta hektiska virrvarr av bröllopsdag, finner jag en stilla stund att betrakta dig, och jag ser alla våra dagar som kommer att bli, alla morgnar att vakna till dig, varje natt ett löfte bevarat.
När vi dansar vår första dans som man och hustru, mellan tårta och tal, mellan skratt och tårar, tänker jag att kärlek är detta, en perfekt låt som aldrig tar slut, spelad bara för oss.

Kristina Lugn Dikt Döden

Döden kom inte som en tjuv i natten, den kom som en gammal vän vid teatiden, knackade på och frågade om jag var redo, och jag sa ”kanske imorgon”, med ett leende.
Vi pratar om döden som om den var på semester, ett avlägset land dit alla måste resa, och ingen kommer tillbaka för att berätta om det, men vi packar ändå våra väskor, bara i fall.
Jag har hört att döden är en dans, där du får välja din partner till sist. Jag hoppas det är sant, för jag har några steg jag aldrig fick chansen att visa upp i livet.
När döden viskar mitt namn, viskar jag tillbaka, ”Kan du inte vänta tills reklamen börjar?” För livet har så många intressanta avsnitt, och jag vill se hur allting slutar.
Döden är inte slutet, sa de, det är bara en ny början, kanske en fortsättning. Så jag skriver mitt liv som en serie, och döden får vara säsongens cliffhanger.
Jag förhandlade med döden en gång, frågade om jag kunde få lite mer tid. Den sa, ”Allt har sitt pris.” Så jag gav den mina rädslor, men behöll mina hopp.
Döden kom in på kaffe utan att knacka, satte sig ned och såg på mig med sina gamla ögon. ”Inte ännu,” sa jag, ”kaffet är inte klart,” och döden nickade, för den förstår sig på artighet.
Jag har skrivit mitt testamente som en dikt, varje rad en sak jag lämnar bakom mig. Men orden är det viktigaste jag har, så dem tar jag med mig, även om jag måste gömma dem under tungan.
Om döden är en dörr, vill jag att min ska ha ett fönster, så jag kan knacka på och säga ”hej” då och då, bara för att se hur alla har det, för att påminna dem om att städa upp efter sig.
När jag till sist möter döden, ska jag bjuda den på te, fråga om dess resor, och kanske, om jag är modig nog, fråga om den någonsin kände till kärlekens namn.

Kristina Lugn Dikt Till Ett Barn

Till dig, litet barn, som ser världen med undrande ögon, Må ditt hjärta alltid vara nyfiket, dina frågor aldrig tysta. Varje blomma, varje blad är en bok att öppna, och varje dag ett nytt äventyr att utforska.
I din värld, där drakar och prinsessor bor, Må din fantasi aldrig blekna, ditt mod aldrig vika. För varje sagas slut är början på en ny, och du är både riddaren och berättelsen.
Små fötter på stora äventyr, springer genom livets alla årstider. Samla dina skatter: löv, stenar, minnen, varje liten sak är viktig, precis som du.
Sångerna du sjunger, enkla och rena, fyller luften med en glädje så tydlig och klar. Må din sång aldrig tystna i stormen, låt din röst stiga och fylla världen med musik.
Dina frågor är som stjärnor, lysande och många, varje en en glimt av din lysande tanke. Fortsätt fråga, fortsätt undra, för varje fråga bär en värld i sig.
Tårar faller, små droppar av ett stort känslomässigt hav, men även de berättar, om ett hjärta så djupt. Även när tårarna torkar, kommer skratten, och världen ser ljus ut igen genom dina ögon.
Leka är livet, och livet är lek, bland dinosaurier och rymdskepp, under din säng. Må din lek aldrig finna sin ände, och din fantasi alltid ha nya världar att erövra.
När natten kommer, och stjärnorna tänds, Må dina drömmar vara ljusa och fyllda av äventyr. Sov gott, mitt barn, och vandra i drömmarnas land, där varje morgon är en ny början.
Varje steg du tar är en del av din resa, och jag, som ser på, undrar över din framtid. Må varje steg leda dig på trygga stigar, och må du alltid veta vägen hem.
På din födelsedag önskar jag dig skratt, och tårtor så höga de når molnen. För varje år är en magisk bok, och du är hjälten i varje kapitel.

Kristina Lugn Dikter Ganska Nära Himlen

Här, ganska nära himlen, där molnen är våra grannar, Finns en stillhet som bara kan kännas med hjärtat, En frid som viskar: här är livet mindre komplicerat, Mer fritt, precis som fåglarnas sång vid gryningen.
Jag har vandrat uppför berget för att komma närmare himlen, Inte för att jag tror på gudar, utan för att höra vinden bättre, Här, ganska nära himlen, lyssnar jag till universums viskningar, Och varje fläkt är en dikt, varje sus en saga.
På denna klippa, nästan i himlen, med fötterna dinglande över evigheten, Känner jag hur liten storheten egentligen är, Och hur stort det lilla kan vara, när det ses från molnen.
Ganska nära himlen, här där luften är tunn, Andas jag in ditt skratt, och det fyller mig mer än syre. Det är här, högt ovanför vardagens trivialiteter, Som vi verkligen kan leva, inte bara existera.
Ibland, när du är ganska nära himlen, Känns varje liten stund som en evighet, Och varje evighet som ett ögonblick. Det är magin i att vara högt upp, bland stjärnorna och drömmarna.
Där uppe, ganska nära himlen, där horisonten möter det oändliga, Finner jag dig i mitt minnes klaraste hörn, Och varje tanke på dig är en bön utan ord, En tro utan kyrkor, en kärlek som bär upp mig till molnen.
Ganska nära himlen, där änglarna har sina fikaraster, Skriver jag dessa rader, en hyllning till det höga, Till det fjärran som alltid är inom räckhåll, Om bara vi sträcker på oss, tror lite, drömmer stort.
På denna taktopp, under en stjärnklar himmel, Känner jag mig nästan hemma, ganska nära himlen, Varje stjärna en påminnelse om nattens eviga poesi, Och jag skriver vidare, ord som hoppas nå stjärnorna.
Ganska nära himlen, på denna bergstopp, under en solnedgång, Är det lätt att glömma småsaker som att livet är förgängligt, För här, i detta ögonblick, är allt evigt, Och jag är evig med det, åtminstone tills solen går ner.
När mörkret faller, och vi sitter ganska nära himlen, Talar vi inte om morgondagen, för här verkar natten oändlig, Och i dess tystnad finner vi de svar vi aldrig visste att vi sökte, Och jag önskar att varje natt kunde vara så klar, så djup, så sann.

Kristina Lugn Dikter Kärlek

Kärleken kom som en oväntad gäst, knackade försiktigt på och satte sig obekvämt i mitt kök. Vi drack te i tystnad, och jag lärde mig älska ljudet av vårt tysta samtycke.
Du sa ”jag älskar dig” som om du gav mig en hemlighet, och jag gömde den i mitt hjärtas djupaste ficka, rädd att den skulle blåsa bort med första höstvinden.
Kärlek är ingen rättvis sport, vi spelar med marker vi inte har råd att förlora. Men hur spelet än slutar, att ha spelat med dig är alltid värt risken.
Ibland är kärleken en enkel måltid, potatis och en bit kött, kanske en stänk sås. Men med dig vid bordet, smakar den alltid som en fest.
Älskling, om kärlek var en stad, skulle du vara dess mest livliga torg, där jag alltid hittar dig, mitt i allt liv och rörelse, väntande med öppna armar.
Din kärlek är som en gammal bok, vars sidor jag kan bläddra i om och om igen, upptäcka nya meningar, skratta åt gamla skämt, och gråta över samma sorgliga slut som alltid rör vid mitt hjärta.
När du håller mig, är det som att universum krymper, och det enda som finns är utrymmet mellan dina armar och ditt hjärta. Och i den världen, så liten och så stor, finner jag allt jag någonsin behöver.
I kärlekens namn har jag gjort dumheter, sprungit genom regn, skrattat tills jag grät, och allt det, allt det för ett enda ögonblick, när du ser på mig och världen stannar.
Om kärlek var ett språk, skulle jag vara dess ivrigaste elev, lära mig varje dialekt, varje accent, bara för chansen att förstå dig lite bättre, bara för att kunna säga ”jag älskar dig” på tusen olika sätt.
Varje ”jag älskar dig” är ett löfte, inte bara av känslor, utan av tid, för kärlek är inte bara hjärtan på ett kort, det är timmar, dagar, år byggda tillsammans, sten för sten.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *