Citat Korta Dikter Om Sorg

Här samlar vi korta dikter om sorg, som alla skildrar den mänskliga upplevelsen av förlust och saknad på sitt eget unika sätt. Dessa dikter kan vara korta i format, men de är stora i känsla, ofta packade med mer djup än en låda full med tröstande choklad.

Varje dikt är som en liten tröstplåster, redo att sättas på hjärtats sår. Så oavsett om du behöver en liten dos av sorgbearbetning eller bara vill känna att någon annan förstår, här finns något som kan passa. Och det bästa av allt? Du behöver inte ens anstränga dig för att minnas orden. Klicka bara på knappen under varje dikt för att kopiera den. Det är nästan lika enkelt som att försöka hitta paraplyet som man glömde på bussen – fast mycket mindre frustrerande.

Så dyk in i vår samling av sorgens poesi. Vem vet, kanske hittar du något som talar direkt till ditt hjärta, eller åtminstone något som kan få dig att skratta mellan tårarna.

Category Navigation
Minnesord
Poem Display
Tårar faller som regn från en grå himmel, minnenas ekar stumma i mitt sinne.
Din frånvaro fyller rummen, tystnadens vikt tyngre än sten.
I mörkret söker jag din hand, finner endast skuggor av det förflutna.
Ensamheten talar högt i tysta rum, varje vrå viskar ditt namn.
Blommor vissnar, blad faller, hjärtat minns varje ögonblick.
Tiden healar inte alltid alla sår, ibland gömmer den bara smärtan.
Sorgens kalla hand, trycker lätt men obevekligt på mitt bröst.
Stjärnorna lyser klart, varje en en påminnelse om ditt leende.
Höstens vind bär med sig blad, lika många som mina tankar på dig.
Nätterna är långa utan din värme, sängen bred och tom, ekande av tystnad.
Din röst i mitt huvud, ett eko från en tid som varit.
Ditt skratt, en gång vår musik, nu en tystnad jag inte kan fylla.
Sorgen lägger sig som dimma över sjön, ogenomtränglig, kall och djup.
Minnenas träd, nakna och kala, varje gren ett skelett av det förflutna.
Jag går genom tiden, bär på vår historia, tung som höstens sista äpple, oäten.
Ditt namn, en gång ett hjärtats jubel, nu en tår som faller tyst.
Under månens bleka sken, vandrar jag ensam, med skuggan av dig.
En tom stol, ett osagt ord, livet utan dig, en ofullständig mening.
Sorgens port är tung att öppna, varje gång jag nämner ditt namn, en påminnelse om det som aldrig mer blir.
Sorgen, en kär vän som stannar för länge, tar plats vid bordet, tyst men närvarande.
Category Navigation
Minnesord

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *