Bo Bergman Dikter

Ta steget in i den poetiska världen av Bo Bergman, en av Sveriges mest framstående poeter från det tidiga tjugonde århundradet. I denna samling får du utforska ett brett spektrum av Bergmans dikter, från de djupt reflekterande till de uppsluppna. Hans ordmästeri belyser både de stora livsfrågorna och de små detaljerna i vardagslivet med en precision som få kan emulera.

Bo Bergman är känd för sin förmåga att väva samman det sublima med det absurda, ofta med en underton av melankoli som på något vis lyckas få dig att dra på smilbanden. Oavsett om du är ute efter en dikt för att spegla din själs djupaste känslor, eller bara vill ha något som får dig att höja på ögonbrynen, så kommer du hitta det här. Och med ett enkelt klick på kopieringsknappen under varje dikt kan du enkelt bära med dig Bergmans ord vart du än går.

Poem Display
Natten sänker sig över staden tyst, i dess famn jag finner ro. Stjärnorna ovan, vittnesmål om ljus, deras glans bryter mörkrets bo.
Där havet möter himlens rand, där vinden viskar i mitt hår, jag känner tidens stilla hand, i ögonblick som nu blir kvar.
I skogens djup, där mossa täckt var sten, där tystnadens språk är allt man hör. Jag vandrar ensam, men aldrig ren, från tankar som i mitt sinne dör.
Morgonljusets första strål, bryter nattens kalla grepp. Dag som föds ur mörkrets kval, ger oss hopp om nyttig steg.
Höstens löv i gyllene dräkt, dansar lätt till markens sång. Varje blad en saga säkt, i höstens korta, gyllne gång.
Frostens pensel målar fält, med silvertråd på gräsens spets. Kylans konst, så klar och känt, tecknar vinterns första nät.
I staden där ljusen aldrig slocknar, där livet pulserar i takt med tiden. Varje gathörn, varje sken en docka, spelar roll i urbanitens vida vidden.
Under stjärnklara nätter jag drömmer mig bort, till platser jag aldrig har sett. Universums gåtor, i mörkret de gömt, lockar min själ till en poetisk jakt.
Vid vinterns brasa jag finner min frist, från kylan som biter i kind. Eldens dans och värme en tröst, i den mörkaste tid vi finn’.
Solens nedgång över vatten, speglar himlens färgespel. Kvällens frid och dagen sätten, i naturens perfekta kväl.
Ljuset bryter fram mellan molnen, sprider sina strålar över den daggvåta ängen. Varje dropp glimmar som en liten juvel, naturens egen skatt, så ömtålig och skör.
När månen står högt och kastar sitt sken, täcks världen av ett silverskimrande täcke. I dess skuggor vandrar fantasin, och skapar historier som bara natten kan berätta.
Gamla stan med sina vindlande gränder, där historiens viskningar fyller luften. Varje sten på gatan bär på en berättelse, tusen år av liv, av hopp och av strider.
Årets första snö faller tätt, täcker staden i ett oskuldsfullt vitt. Barnens skratt ekar mellan husens väggar, en vinterdag full av magi och spel.
Tystnaden i en orörd skog, där endast naturens egna ljud får råda. En ensam fågels sång bryter stillheten, en melodi så ren att den renar själen.
Vid åkanten där vattnet stilla rinner, sitter en gammal man och ser tiden passera. Hans tankar lika strömmande som ån, en livslång resa genom minnenas landskap.
I skymningen när himlen färgas i pastell, känner jag hur dagen sakta släpper sitt grepp. Kvällen tar över, världen går ner i varv, och jag finner ro i naturens famn.
På en bänk under gamla ekens grenar, där löven viskar hemligheter från förr. Jag lyssnar, lär och längtar tillbaka, till en tid när världen var yngre, och jag med den.
Genom fältet där vallmon blommar rött, en kontrast mot sommarens djupa gröna. Vinden bär på doften av nyklippt gräs, och i detta ögonblick är tiden stilla.
Höga klippor som står emot tidens tand, omutliga vaktposter vid havets rand. De ser båtar komma, och båtar gå, och över dem alla, himlen så blå.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *