Alf Henrikson Dikter
Dyk in i Alf Henriksons poetiska värld där ord blir till konst och varje dikt till en unik upplevelse. Med sin vassa penna och lekfulla språk har Henrikson gett oss dikter som täcker allt från de djupaste av mänskliga känslor till de mest vardagliga observationerna. Hans förmåga att fånga ögonblick och tankar i flykten är lika aktuell nu som då. Oavsett om det handlar om den sista vilan i ”Alf Henrikson Dikter Begravning” eller de plötsliga insikterna i ”Alf Henrikson Dikter Plötsligt”, finns det något i hans verk för alla humör och tillfällen.
Henriksons dikter sträcker sig över ett brett spektrum av teman och stilar, alltifrån samlade verk till kvicka enstaka ord. Hans dikter är inte bara för högtid och allvar utan bjuder ofta på en humoristisk twist som kan få läsaren att dra på munnen även i de mest seriösa stunderna. Vill du ha en dikt att dela vid särskilda tillfällen eller bara njuta av språkets finesser, är det bara att klicka på knappen under dikten för att kopiera och ta del av Henriksons ordkonst i din egen takt.
Så låt oss ta en tur genom Alf Henriksons mångsidiga diktuniversum, där varje ord är noggrant valt och varje rad bär på både vidd och djup. Och kom ihåg, oavsett vad som händer i livet, som Alf själv skulle ha sagt, är det bäst att ta det med en vers!
Alf Henrikson Dikter Begravning
Alf Henrikson Dikter Plötsligt
Alf Henrikson Samlade Dikter
Alf Henrikson Dikter Ord
När mörkret lägger sig över stadens tak,
tänds stjärnorna en efter en, så sakta,
som om natten ville berätta
en historia skriven i ljus och skugga.
Aprilvindar sveper in med löften om förnyelse,
bär på doften av jord, av regn, av liv.
I denna stund, under knoppande träd,
känner vi hur världen andas och vaknar.
Staden sover aldrig helt, dess hjärta slår
i takt med nattbussars ensamma marscher.
Gatorna bär på tusen fotspår,
vart och ett ett stumt vittnesmål om rörelse.
Historiens vingslag hörs i gamla husens knarr,
i varje rum viskas berättelser från förr.
Väggarna minns de skratt och tårar
som de en gång höll inne och nu bär.
Under sommarens högsol glittrar sjön,
lockar med sina kyliga, dunkla djup.
Varje våg en tanke, varje rippel en dröm,
vattnet en spegel av våra öppna sinnen.
Löven faller tysta som om de visste,
att varje höst är en prelude till vinter.
De täcker marken med ett mjukt täcke,
förbereder jorden för vinterns långa sömn.
Vinterns första snö faller tung och våt,
ligger som ett vitt lakan över tysta fält.
Varje flinga, kall och ren,
är en ny början, en frusen chans till nystart.
I morgontimmarna, när staden ännu dröjer i sömn,
är gatorna tomma, luften klar och kall.
Då vandrar mina tankar fritt,
följer de osynliga spåren av nattens drömmar.
Gamla brev hittade i en låda på vinden,
varje rad bär på minnen av kärlek och saknad.
Orden bleknade men känslorna de väcker
är lika starka som när de först skrevs.
Katten spinner i fönstret, ser på världen utanför,
hans ögon speglar eftermiddagens lugna ljus.
I hans mjuka närvaro finns en tröst,
en påminnelse om livets enkla nöjen.
Alf Henrikson Dikter Plötsligt
Plötsligt en dag när solen steg högt,
såg jag världen i ett nytt och klart ljus,
där varje blad och varje blomma
lyste som om de visste något jag nyss förstått.
Plötsligt mitt i vardagens brus,
ett skratt som bröt igenom alltihop,
och i det skrattet, en påminnelse,
om all den glädje som livet kan ge.
Plötsligt på en enslig gata,
ett möte med en gammal vän,
och i vårt samtal, en bro över åren,
stark nog att bära både glädje och sorg.
Plötsligt i gräset där jag låg,
upptäckte jag en värld i miniatyr,
en myr som bar på en börda större än sin kropp,
en påminnelse om styrkan i det lilla.
Plötsligt, under stjärnklar himmel,
en känsla av att vara en del av något större,
som om universum hade öppnat sig
och viskat hemligheter bara för mig.
Plötsligt, när hösten kommit,
löven som faller likt guldgula tårar,
varje ett minne, varje ett löfte,
om förändringens obönhörliga dans.
Plötsligt på en öde strand,
skummet från vågorna sköljde över mina fötter,
kallt och upplivande, ett naturkraftens kyss,
som väckte själen till liv igen.
Plötsligt i regnets kyliga dusch,
en blomma som vågar trotsa gråa skyar,
hennes kronblad, så modiga och så våta,
en färgklick mot de mörka dropparnas bakgrund.
Plötsligt i stadens puls,
fann jag en tystnadens oas,
en park undangömd från larmet,
där världen kunde andas ut, och jag med den.
Plötsligt på caféets larmiga bakgrund,
ditt skratt bröt igenom, ljust och klart,
och i det ögonblicket blev allt annat tyst,
och världen var återigen underbar.
Alf Henrikson Samlade Dikter
Morgondimman ligger tät över fälten,
döljer världen i ett mjukt, vitt täcke.
Tyst och försiktigt viskar dagen till oss,
berättar om tid som ständigt rör sig framåt.
I stadsbibliotekets tysta vrår,
där böckerna vilar tunga av ord.
Historier samlade genom tider,
viskar kunskapens låga till den som lyssnar.
En ensam mås skriar över hamnen,
bär på berättelser från fjärran länder.
Hans vingar klipper genom vinden,
och världen känns mindre, mer förståelig.
Långa skuggor faller över parkens stigar,
som tiden som sträcker ut sig bakom oss.
Varje steg är ett avtryck i historien,
en del av den väv som vi alla väver.
Vinterkvällens stjärnor blinkar klart,
som juveler sydda på nattens sammet.
De berättar om universums gåtor,
om allt som är, och allt som varit.
Vid åkanten, där gräset möter det rinnande vattnet,
där frodas livet i ljuv symbios.
Naturens visdom, outgrundlig och djup,
visar oss att allt är förbundet.
Under solens varma strålar,
blommar trädgården i ett fyrverkeri av färger.
En palett av liv, av kärlek, av ljus,
ett ständigt påminnelse om dagens skönhet.
En gammal man på en bänk,
hans blick lång och tankfull.
Minnen flödar som en stilla flod,
och tiden tycks stå stilla runt honom.
Kvällens bris bär med sig doften av regn,
en frisk påminnelse om naturens cykler.
Varje droppe faller med ett löfte,
om liv, om tillväxt, om förnyelse.
I en värld av ständig förändring,
finns det tröst i de små sakerna.
Ett barns skratt, en hunds viftande svans,
enkel glädje i en alltför komplicerad värld.
Alf Henrikson Dikter Ord
Ett ord, så litet, bär på universums vidd,
kan väcka kärlek eller strida vind.
Det ekar i rummen där tystnaden bor,
ger liv till det som i skuggan göms bort.
Ord som dansar på sidan, lätt och fri,
bygger broar mellan dig och mig.
I dess rörelse, en värld tar form,
från stormig hav till stilla morgon.
I varje bokstav, en saga gömd,
ett liv, en dröm, ett leende.
Ord som spelar på en sträng av guld,
berättar historier, modiga och kult.
Ord, enkla tecken, med makt att såra,
eller läka sår som tiden göra.
Välj dem med omsorg, låt dem vara snäll,
de kan vara gift eller livets elixir.
Från penna flyter ord så sköra,
på blanka ark de äventyr utföra.
Skapar världar där fantasin får styra,
där drömmar föds och aldrig dör, bara flyger.
Ordet ”hopp” så lätt, så tungt,
bär upp vår värld på dess grund.
En viskning kan räcka, för att bygga bro,
från djupa dalar till bergstoppsro.
Ett ord i tiden, sagt eller tyst,
kan vara skillnaden som gör allt just.
En tanke, plötsligt uttryckt klart,
kan ändra allt, från natt till dag.
Med ordet som vapen, eller som sköld,
vi strider våra krig på det tysta fält.
För ord kan skapa, och ord kan förstöra,
så låt oss välja dem som kan vår värld förbättra.
I ett enda ord kan hela universum bo,
ett klot av känslor redo att explodera.
Så mäktigt och så stort, så oändligt smått,
ett ord, en värld, ett öde, en rå.
Orden vi säger, de ord vi tyst bär,
de bygger vårt tempel, eller fängelset där.
Låt oss tala som om varje ord vore guld,
med vikt och värde, med kärlekens tuld.
